Det var en gång en man, och hans kall var fönsterputs. Han skötte fönstren i sin lilla stad, åt nästan varenda en faktiskt, eftersom alla tyckte så bra om hans fönsterputs. Det var nästan så att nya besökare i staden speciellt kommenterade de skinande rutorna.
Men andras fönsterputs är en sak, och sin egen en annan. Mannens hus hade många fönster, men de var alla grå och dassiga. De hade inte fått någon fönsterputs på flera år. Inte finns orken för mer fönsterputs efter en lång dag, när han äntligen kommer hem och kan sätta sig. Vad ska det vara bra för ändå, det är ju bara mannen själv som tittar genom dem? Han kunde se tusen skäl till att det inte blev någon fönsterputs där, om han ens lade märke till smutsen.
En dag hände något, som i ögonblicket var obetydligt, men som senare skulle visa sig mycket viktigt. Vår man var ute på ett rutinuppdrag, fönsterputs på en affär i staden. Han gnolade för sig själv medan han arbetade, när han plötsligt blev avbruten. En äldre dam beundrade resultatet av fönsterputsen och kommenterade på hur ljuset sken genom glaset och föll på varorna i skyltfönstret. Det var en helt vanlig konversation där inget överraskande alls sades.
En tid gick, men mannen kom på sig själv med att tänka på det här samtalet då och då. Han förstod inte varför det fastnat, när han så många gånger fått beröm för sin fönsterputs eller någon stannat och pratat under arbetet. Det var aldrig något han tänkte på efteråt, bara en del av hans vardag med fönsterputs. Det var ändå något annat nu. På kvällen när han kom hem, satte han sig som vanligt ner med en kopp te och såg fram emot en lugn kväll utan mer fönsterputs.
Den här kvällen kunde han dock inte släppa konversationen ur tankarna, och till slut kunde han inte längre sitta sysslolös. Han satte igång med fönsterputsen igen, men den här gången var det hans egna rutor som fick behandlingen. Det tog ett bra tag att få dem skinande rena, men han stretade på. Än hade han aldrig låtit sig besegras av ett fönster.
Även denna gång lyckades hans oförtrutna fönsterputs. När han var nöjd och återgick till sin nu kalla kopp te, kunde han blicka ut genom fönstren, över staden. Han såg gatlyktor och upplysta hus, bilar och människor röra sig fram och tillbaka. Tekoppen var glömd, han tittade länge på denna scen utanför, den som han inte sett på så länge. Att lite fönsterputs kunde göra sådan skillnad. Plötsligt förstod han berömmet han fått av sina kunder och förbipasserande genom åren.
